Snön faller och vi med den - en Heideggerians bekännelser
Material. No. 39/2000
När jag gick fjärde klass fick vi i uppgift av vår fröken att skriva en uppsats om vad vi skulle göra år 2000. Det var inte så lätt att veta. Jag tyckte om Svenska MAD, så jag gjorde mig i min uppsats till redaktör för tidningen. Jag visste att redaktionen låg i Sundbyberg, så jag skrev att jag bodde där tillsammans med en katt. Redan då måste jag haft en dragning till små missar och det mer bohemiska. Jag slutade rätt snart att skriva om min framtid och gjorde i stallet ett schema — i samma grafiska mönster som det mina skoltimmar följde — över hur jag överlevde den första veckan i det nya millenniet genom att äta upp mitt husdjur.
När jag kom till universitetet i Stockholm var det något av en tyst revolution på gång — även om den inte kom att leda så långt. Lars O. Eriksson hade bytt ut en del av den ordinarie kurslitteraturen i praktisk filosofi. Vi fick läsa Nietzsche och Sartre i stället for Kant och Hume. De blivande redaktörerna för Material och Kris hade börjat föreläsa om Heidegger och vi gryende intellektuella kände att vi var med om någonting stort, på samma sätt som FNL:arna en gång kände sig som medaktörer i det kalla kriget.
Jag läste HegeI och Madonna på samma allvarliga sätt. Postmodernismen ingav en känsla av svindel som jag älskade. Man kunde inte tro på något, det fanns ingen verklighet — underbart.
I DN skrev Horace att kritiken var något i still med snöflingor som föll över den skrivna texten och fick den att gnistra som snökristaller. Efter att ha läst det fanns det inte så mycket annat att göra än att bli kritiker. Mina vänner blev det. Jag började skriva katalogtexter till utställningar. Efter i att i ett hela tiden stigande tempo gjort mig av med mina arv, stipendier och studielån någonstans mellan Prinsen och Riche* flydde jag till Köpenhamn. Där hamnade jag på en soffa hos en danska och läste Heidegger utan att förstå vad det skulle leda till.
Det var ännu långt kvar till millennieskiftet, jag hade redan blivit så fattig som jag drömt om att bli i min tidiga uppsats. Danskans kylskåp intog platsen som jag i uppsatsen givit min katt och snart stod jag på gatan. Det lättaste sättet att hitta umgänge och värme var genom att gå till vernissager. Där kände jag att jag fortfarande hade en viss salongsvana — i Stockholm hade jag både hunnit skaka hand med Stig Larsson och haft handgemäng med Jean-Claude Arnault. En dag kom jag ned till ett vernissage där man som besökare var tvungen att ha på sig Pinocchio-dräkter och Pinocchiomasker för att få komma in i ett rum och titta på en video med folk som hade likadana Pinocchiomasker på sig**. Efter ett tag kom vi på att man kunde dricka öl genom den långa näsan och danskarna rökte sina specialköpta cigaretter och jag kände jag för första gången som ett med människorna i mitt nya fosterland. Den gången kände jag för första gången “Horaces snö falla.” Jag tog mod till mig och sände min först recension till Material. Och sedan den dagen har jag lyckats hålla den jämna nivå av misär som jag drömde om redan i fjärde klass.
Not: När det sista numret av den svenska konsttidskriften Material utkom i 2000, bad tidskriftens redaktion de kritiker bidragit med texter till tidskriften att skriva en text om sig själva och deras arbete med och relation till tidskriften.
Staffan Boije af Gennäs texter i detta numret av Material får också i den här antologin, med hans texter, presentera hans författarskap.
Recensionen av Paul McCarthy utställningen Pinocchio Pinhouse Experience som texten refererar till finns också bland de fem första texter som publiceras framöver.
* En restaurang och en bar i Stockholm som besöktes av kulturlivet under slutet av 80-talet och början av 90-talet.
** En utställning av den amerikanske konstnären Paul McCarthy.